Trots att han jobbat stenhårt i hela sitt liv, är Lars Ödén kanske är mest känd för att kunna slänga käft. Men det ligger något tungt och viktigt i det han säger:
– Vid möten kan vissa vara nervösa för att säga fel eller verka okunniga. Om ingen vågar prata kan det rent av vara dåligt för företaget då det kan röra viktiga beslutsfrågor till exempel, säger OKQ8:s depåchef.
Redan 1988 inledde den då 24-åriga Lars Ödén sin yrkesbana inom hamnområdet. Nu, 36 år senare, är han fortfarande kvar och jobbar för närvarande som depåchef för OKQ8.
Okej, han testade på ett antal olika jobb mellan 1992-98, men sedan dess har han suttit nere på hamnen och surrat. För är det något han kan är det att snacka.
Förklaringen till det är enligt Lasse själv att mycket av verksamheten ligger still om ingen öppnar för dialog.
– Vid möten kan vissa vara nervösa för att säga fel eller verka okunniga. Om ingen vågar prata kan det rent av vara dåligt för företaget då det kan röra viktiga beslutsfrågor till exempel. Det gäller att skapa en tydlighet mellan exempelvis myndigheter och leverantörer för att på så sätt skapa en arbetsro där man törs återkoppla med frågor man annars varit orolig för att ställa, säger Lasse bestämt.
Sen lägger han till:
– Jag kan meddela att jag blivit kallad ”grumpy old man” vid ett par tillfällen, men då behövdes det lite ”grumpiness” för att nå önskat resultat, haha.
Förutom att bjuda in till samtal ska gudarna veta att Lasse Ödén kan jobba också. Både mycket och hårt.
Något han själv är medveten om.
– Ja, jo. Familjen har nog blivit lite lidande genom åren, säger han självmedvetet när vi ses en stekhet dag i mitten av maj.
– Tur att han har en förstående fru, flikar dottern Isabelle in och flinar.
Hon som själv jobbat för pappa Lasse i sju år innan hon blev färdig med sin utbildning för två år sedan. Det gör att hon numera arbetar som arbetsmiljöingenjör åt OKQ8. Även om hon har sitt kontor kvar hos pappa, jobbar hon delvis från sitt kontor i Stockholm också.
Men vi ska återgå till det här med snackandet. Lasse själv hävdar att det är på gott och ont att han snackar så mycket.
– Det är lite sorgligt att man varit här i så många år att alla vet vem man är, säger han med glimten i ögat, sen fortsätter han:
– Men kan du inte föra en dialog, då lär du aldrig känna dem. Kan du inte visa flera sidor av dig själv, då är du falsk och ingen bra chef.
Under alla åren han varit på hamnen har han samlat på sig en mängd historier. De flesta säger han är olämpliga för allmänheten, men han kan bjuda på några stycken som är rumsrena.
– Det här var under den tiden hamnen var öppen för alla. Då som nu kom det tankbåtar till hamnen. När man jobbade som lossningsledare och gick sina ronder, kunde man upptäcka diverse löst folk som inte hade här att göra.
Lasse börjar berätta om en kväll i början av 90-talet när det under sommarmånaderna bedrevs jazzkvällar på Engeltofta. En vacker byggnad i närheten av Gävle hamn.
Vid en av ronderna upptäckte han att det låg en cykel längs cisternvägen och den hade inte legat där för någon timme sen. Sen ser han även att det rykte lite från diket. Vad nu? Brinner det?
– Då såg jag att det låg en gubbe där med en cigg i mungipan. Han var grön på knäna efter att ha vurpat med cykeln men turligt nog hade han inte gjort illa sig, han hade väl ”lite innanför västen” så att säga, berättar Lasse.
När mannen kvicknar till tittar han på Lasse och säger: ”du, vet du var Engeltofta ligger?”
Snäll som Lasse är så förklarar han för gubben hur han ska ta sig vidare.
– Och han var väldigt trevlig, säger Lasse och garvar åt minnet.
Ett annat minne han delar med sig av är när ett gäng med strömmingsfiskare tagit sig in på hamnområdet.
– Efter ett tag blev de sugna på att grilla korv medan de satt där, så de tände helt enkelt en brasa. En regelrätt lägereld i närheten av våra oljeledningar, skrockar Lasse.
Sen kommer han på att hans egen son inte heller följt alla regler man kanske borde.
Lasse var kvar sent en kväll på oljedepån och skulle kolla några ventiler. Klockan var närmare 22-23 och det hade börjat mörkna.
Då känner Lasse att det är någon i närheten, att någon iakttar honom. Kalla kårar rör sig längs hans ryggrad.
– När jag vänder mig om, står den som då var säkerhetsansvarig på hamnen, precis bakom mig. Han hade givetvis järnkoll på allt som hände på hamnen, berättar Lasse.
Det visade sig att tidigare på kvällen hade den då tonårige sonen Marcus varit ute och fiskat med en kompis och fick den briljanta idén att åka och hälsa på farsan på hamnen!
Sagt och gjort. Grabbarna gled in i en av hamnbassängerna, drog upp båten på land och traskade iväg i bermudashorts, bar överkropp och sandaler in på området för att leta på Lasse.
Två glada pojkar hittade honom, som själv blir mycket överraskad över besöket. För det här var i samma veva som reglerna om sjöfartsskydd börjat gälla i hamnen. Då krävs ett godkännande för att vistas på området.
Den förvånade Lasse frågar ut de glada fiskarna hur de tagit sig dit, och var det någon som sett dem? För det här är nog inte så bra, inser han. Efter att killarna fått sig en glass och lite kaffe körde Lasse tillbaka dem till båten och bad dem åka iväg.
– Bara någon timme senare stod hamnens säkerhetsansvarige där bakom ryggen på mig. För han hade förstått att det var min grabb som varit där och jodå, han hade självfallet haft koll på dem när de kom. Så jag blev tagen i örat av honom och fick ta ett snack med grabben där hemma, säger han och minns tillbaka.
I november fyller Lasse 60 år och än så länge jobbar han på. Han har visserligen tackat nej till två erbjudanden om andra tjänster inom bolaget, för han tänker så sakteliga börja trappa ned lite.
– Men inte riktigt än, så vuxen har jag inte blivit, säger han och fortsätter förklara varför glädjen till jobbet fortfarande finns där:
– Det är ju att vara, som du säger, lite surrig. Att bjuda in till samtal och känna på pulsen hos människor. Det är ett sätt att överleva, för det här är ett väldigt krävande jobb. Man spenderar så mycket tid på sitt arbete, därför är den psykosociala aspekten grymt viktig, säger Lasse Ödén.
