Pappa Lasse jobbade i hamnen i hela sitt liv, men sonen Erik hade inte en tanke på att följa i hans fotspår.
Nu gör han sitt 16:e år som anställd i någon form på hamnen.
– Jag har sett så mycket tok under alla år jag varit här, säger trafiksamordnaren Erik Gerdin.
Han var bara några månader gammal när han besökte Gävle Hamn för första gången. Eller hur var det nu? Erik Gerdin blir osäker och ringer upp mamma Eva. Men jodå, hon bekräftar det Erik redan berättat.
Pappa Lasse var arbetsledare för kranförarna i hamnen och jobbade ibland på helgerna. Då passade Eva på att lägga Erik i barnvagnen och ta en promenad över Skansbron för att hälsa på Lasse på hamnen.
På den tiden var säkerheten inte lika påtaglig som den är idag. Att se civila inne på hamnområdet var mer regel än undantag.
– Jag har sett så mycket tok under alla år jag varit här. En gång när en kran skulle rivas, stod den och lutade i säkert 30º medan tre personer satt och fiskade under den. Helt oberörda över den fara som bokstavligen hängde över dem, säger Erik och fortsätter:
– När utländska båtar var här, kunde man ofta se hur besättningen var och rotade efter cyklar bland metallskrotet. Det kunde ju finnas någon som kunde duga åt dem, säger han och ler åt minnet.
Men trots det tidiga besöket som bebis och att han sommarjobbade i hamnen för första gången när han var 15 år, hade han faktiskt ingen tanke på att han skulle hamna här när skolan var avklarad.
– Nej, det slog mig aldrig.
Så hur kommer det sig att du ändå sitter här idag?
– Sommaren 2008 var det fjärde året i följd som jag sommarjobbade i hamnen. Då hade jag precis slutat skolan och fick ansvaret över de andra sommarjobbarna. Något som dåvarande vaktbolaget uppmärksammade och de frågade helt enkelt om jag var intresserad av ett jobb.
Vilket han var, det var trots allt ett arbete. Och även om det innebar att jobba en hel del nätter och helger, passade det Erik.
Nu är han inne på sitt 16:e år på hamnen och trivs väldigt bra.
Vad är det som gör att du blivit kvar?
– Att jag känner i princip alla som jobbar här. Det är flera bara här på kontoret jag känt långt innan jag började jobba här, tack vare farsgubben. Och det är många som känner mig. Det var ingen här som sa ”Erik” till mig utan jag kallades ”Lill-Forsling” efter pappa. Jag kände inte till alla, men de flesta kände till mig.
Det gjorde att Erik från tidig ålder fick sitta och lyssna på mängder av historier som de gamla hamnarbetarna satt på.
Något du vill dela med dig av?
– Haha, nja, även om det mesta är preskriberat så tror jag att jag behåller dessa för mig själv.
Tråkigt nog blev Eriks pappa Lasse Forsling allvarligt sjuk i samma veva som Erik själv började jobba på hamnen.
– Det började med att han hade ont i huvudet under en dryg månad. Vid en undersökning visade det sig att han hade en tumör stor som en pingisboll i huvudet, berättar Erik.
Trots att en operation gjordes, lyckades läkarna inte få bort hela tumören. Och när cellgiftsbehandlingen inte heller bet på tumören insåg Lasse att tiden var utmätt.
– Mamma har berättat att hon förstod att det var kört när pappa sa att vi måste sälja båten. Det hade han aldrig gjort annars, säger Erik.
Det tuffa läget till trots, pappa Lasse gjorde vad han kunde för att leva ut sina sista dagar.
– Han blev lite halvbusig det sista året. Det var så mycket tokigheter han hittade på. Bland annat hade vi precis köpt en ny bil som han ville testa att maxa. Men eftersom han var fullproppad med mediciner så fick inte han köra. Och att jag skulle göra det var det inte tal om. Istället åkte vi och hämtade en kompis till honom som fick ta sig an uppdraget.
Sagt och gjort. Kompisen i förarsätet, pappa på passagerarplats och Erik i baksätet. Sen blev det åka av.
– Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, säger Erik och skrattar.
Nu lever Lasse Forslings minne vidare på hamnen via sonen Erik. Och det händer att personer som jobbar på energiterminalen ibland kommer till honom och vill snacka lite om Lasse.
– Det är bara roligt. De berättar historier som jag inte har någon aning om, säger Erik Gerdin.
