Historia

1300-talet

Gävles första försvarsfästen. Det första fäste som omtalas i Gävletrakten är Gadöborg i Valbo socken. Syftet med fästet var att bevaka staden och den nya kommunikationsleden genom Gästrikland, inte att skydda den. När Kopparberget anlades på 1300-talet var syftet dock att skydda staden. Fienden hade nämligen intagit Stockholm vid den tiden.

1500-talet

Sveriges tredje största hamnstad. I slutet av 1500-talet var det oroligt mellan kung Sigismund och hertig Karl. Eftersom man fruktade ett anfall från Finland, där Sigismunds anhängare var som flest, anlades ett försvarsverk vid åmynningen i Gävle. Den 5 maj 1599 gick ryktet att finnarna var på väg mot Stockholm, varvid Gävle skickade ett antal örlogsfartyg för att hjälpa till att försvara huvudstaden. Vid den tiden var Gävle en av rikets viktigaste städer med varv för kronan och export av koppar, trä, tjära och järn. Som hamnstad var bara Stockholm och Lödöse större.

1600-talet

Blockhusharen. 1612 spreds en ny skräck över Gävletrakten. Den här gången var det danskarna som kom med sin flotta till Stockholms skärgård. Det hela stannade vid blotta förskräckelsen; danskarna seglade hem på höstkanten. Gävle valde ändå att anlägga ett bestyckat blockhus på en liten holme i sundet, mellan inre och yttre fjärden. Värnet fick namnet Blockhusharen. Drottning Kristina, som var änka efter Karl IX och mor till Gustaf II Adolf, skänkte kanoner till blockhuset. Hon bodde vid den här tiden på Gefle slott och hade Alderholmen och övriga öar i Gävlebukten som pensionsförsäkring. Blockhusharen kom aldrig att prövas i strid. Ryssland blev utestängt från Östersjön och Danmark var försvagat genom sitt deltagande i Trettioåriga kriget.

1700-talet

Fredriksskans anläggs. Under 1700-talets början anlades Fredriksskans. Under Gustaf III krig med Ryssland 1788 blev den södra infarten obrukbar och man satte upp åtta kanoner vid Holmudden för att skydda sig.

1900-tal

Upprustning för andra världskriget. Vid krigsutbrottet 1939 ansåg statsminister Per Albin Hansson att det svenska försvaret var i gott skick och 1940 anmälde Befälhavaren att Gävleområdet inte behövde något kustförsvar. Han hade sin stab i Gävle och skötte lokalförsvaret. När det visade sig att försvaret inte var i så gott skick började armén ändå bygga ut försvarsanläggningar i Gävleområdet. I14 mobiliserade och skickade iväg sina fältförband åt olika håll, medan värnkompanierna fick olika geografiska områden att försvara. De byggde upp värnskansar i betong. På vissa öar, som Leharen och Granskär satte man upp kanoner med värn och skyddsrum för att kunna skjuta ut över havet. Kuststräckan Billudden-Harkskär var viktig att försvara.

1944 hade man byggt upp en arméskans på Furuskär och 1945 var det klart för strid. Då fanns också en fast minspärr över norra hamninloppet och sjöminor till havs. Det var i stort sett försvarsläget vid krigsslutet.

1950-talet

Kalla kriget. När Kalla krigets upprustning kom upplevde Sverige ett invasionshot. Hamnar, flygfält och landstigningsständer klassades som anfallsmål och skulle försvaras. Nu började en utbyggnadsperiod som räckte fram till mitten av 1980-talet. Nu skulle kustförsvaret byggas ut. Spärrbataljon Gävle skulle organiseras och byggas ut. Den skulle bestå av en förbättrad minspärrstopp vid Holmudden. Kanoner sattes upp, bland annat på Gråberget och Furuskär, medan eldningsradar sattes upp på Limön och Eskön.

Anläggningen var helt självförsörjande på el, vatten, värme, avfuktning, mat, sjukvård, förläggning och verkstad. Skyddsnivån var hög med gasskydd och stötvågsskydd. Anläggningen tålde direktträff av 250 kilos minbomb. Batteriet träffade mål på två mils avstånd, medan det lätta batteriet något kortare.

I mitten av 1980 var Sveriges försvar med krigsplaner och utbyggnad på topp. Sedan började kräftgången. Efter försvarsberedningen 1992 togs anläggningen ur bruk och är nu helt avvecklad. Ingången och kanontornshålen i berget är igen-gjutna och marken är ute för försäljning.